Att adoptera

I Sverige har adoption för heterosexuella varit en juridisk fråga sedan 1917, även om det förekom adoptioner under olika skilda förhållanden sedan tidigare. Homosexuella gifta par får adoptera i Sverige sedan en ny lag som kom år 2003. Ensamstående kan inte adoptera, men det gäller dock inte i alla länder. Vissa krav ställs på adoptivföräldrar och det är att man ska vara ekonomiskt och socialt stabil, att man inte har något kriminellt register och att man inte har något missbruk. Man måste även vara fysiskt och psykiskt frisk. År 1917 infördes adoptionsinstitutet i Sverige, i och med det så fastslogs att banden mellan adoptivbarnen och dess biologiska släkt och familj måste brytas helt om inte barnet senare tar kontakt.

År 1970 bestämdes det att man inte längre kan häva en adoption, om det inte är så att den upphört för en ny adoption. Det infördes även sociala kontakter med den biologiska släkten. Det fanns ett krav på att de som vill adoptera måste vara gifta, men sedan 2003 får även samkönade äktenskap adoptera. Om man är sambos men inte gifta får man däremot inte adoptera tillsammans. En enskild partner får adoptera, men om de är gifta eller har en partner får de inte ensamma ansöka om att få adoptera. Om personen som vill adoptera har ett samboförhållande tillsammans med en annan person som kommer vara i barnets närhet, så är det viktigt att den personen också genomgår en utredning.

Inhemska adoptioner

Adoptioner som är inhemska gällande minderåriga genomförs via Socialtjänsten, och denna myndighet bestämmer om de anser att adoptionen är för barnets bästa. Detta beslut kommer att tas vid tingsrätten. De bestämmer och prövar om adoptionen är lämplig. Detta får endast godkännas om adoptionen anses vara bra för barnet och om de som vill bli adoptivföräldrar och ska ta hand om barnet, faktiskt är lämpliga. Man tittar även på relationen mellan de som vill bli adoptivföräldrar och barnet och om det finns någon speciell anledning till adoptionen. När man bedömer om adoptionen är lämplig ska rätten, även om man inte behöver samtycke från barnet, kolla vad barnet vill med barnets mognad och ålder i åtanke.

Adoption och samtycke

När du ska genomföra en adoption måste du ha samtycke från vårdnadshavaren. De som får adopteras är de barn där föräldrarna har gett samtycke och säger att de vill att en ny familj ska ta hand om deras barn. Detta kan ske innan förlossningen eller i samband med den. Ett barn som bor på familjehem kan få bli bortadopterade till familjehemsföräldrar, om barnets biologiska föräldrar ger sitt godkännande eller om Socialtjänsten har låtit familjehemsföräldrarna ta över vårdnaden. Detta ska ske efter att barnet har bott i 3 år hos familjehemsföräldrarna, enligt lagen. Om familjehemsföräldrarna är vårdnadshavarna för barnet kan barnet adopteras utan de biologiska föräldrarnas samtycke. Det är strikt förbjudet med ekonomisk ersättning mellan de nya föräldrarna och de biologiska föräldrarna.

Närstående adoption och internationell adoption

I de nationella adoptionerna är närstående adoption mest förekommande. Detta innebär att man adopterar sina respektives barn från dennes föregående förhållande. Närståendeadoption behandlar även fall där samkönade genomgår insemination där föräldern som inte bär på barnet får lov att adoptera när barnet är fött, men då måste paret vara gifta. Under 1930-talet startade internationella adoptioner och det blev en stor ökning av detta på 1960-talet. När man vill göra internationella adoptioner idag startar man en adoptionsprocess där de blivande föräldrarna ansöker om en adoption i en av statens auktoriserade organisationer i ett specifikt land. De internationella adoptionerna är vanligtvis något man kallar enskilda adoptioner och detta betyder att de inte får hjälp av någon auktoriserad svensk adoptionsorganisation.

Adoptions historia

Vi kan se att adoption av barn går väldigt långt tillbaka i tiden och har varit väldigt vanligt hos folk genom åren. Den etnologiska forskningen jämför adoption idag med gruppäktenskapen, där man kan se att barnen inte tillhörde någon specifik person utan hela gruppen, men att de efter hand togs i speciella familjer utan någon hänsyn till biologiska band. Barnen togs då hand om alla som bodde i samma område eller by, och det spelade ingen roll vems barnet var. Detta skiljer sig förstås från dagens adoptioner, i det att barnet då hade flera “vårdnadshavare”. Det som förenar de två är ändå att de biologiska föräldrarna inte är de enda vårdnadshavarna med i bilden.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *